Start











Vad är detta?











Aktiviteter











Våra hus











Artiklar











Kunskapsbank











Tema











Länkar











Bli medlem











Sök








Väntande klädda i järnvitriol
Av Erik Berg | Uppdaterad 070705

Det tar ett tag innan man får syn på det. I sluttningen på utsidan av höjdryggen ner mot havet där Hallands ådrade granitoider går i dagen. Små hus, omgivna av vindpinad ek och oxel, inbäddade i ljungmattor och naturmark och försedda med dämpade gråa träfasader. Lågmälda hus, inväntande någonting okänt.

Längst ut på en av uddarna söder om Kungsbacka ligger Vassbäck, ett sommarstugeområde som byggdes ut på 30-50-talet efter att den semesterlagstiftning introducerades som gjorde det möjligt för bredare grupper av stadsbor att lämna den smutsiga och larmande staden någon vecka varje år. Sommarhusen, i tidens anda kallade sportstugor, byggdes först i almogestil men blev under 40-50-talen allt enklare och mer odetaljerade. Sakliga, skulle den tidens arkitekter ha beskrivit dom som.

Medan Onsalahalvön, knuten till Göteborg via den gamla Säröbanan, präglas av stora kaptensgårdar och överklassens dignande sommarnöjen – de har sin charm – växte Vassbäck fram som arbetarklassens retreat.

Med tiden har de flesta husen omvandlats till helårsboenden och i ärlighetens namn tappat mycket av sin enkla karaktär. Nya fasadmaterial, höjda tak, tillbyggnader, carports. Inte sällan dessutom nya, mer förmögna, ägare. Men det finns undantag. Jag har lyckan att som sommarpraktik arbeta med ett arkitekturprogram för ett område som fortfarande, och tack vare de boendes medvetna vård, har kvar mycket av det lågmälda och enkla.

Det tar ett tag innan man får syn på det. I sluttningen på utsidan av höjdryggen ner mot havet där Hallands ådrade granitoider går i dagen. Små hus, omgivna av vindpinad ek och oxel, inbäddade i ljungmattor och naturmark och försedda med dämpade gråa träfasader. Utan tydliga tomtavgränsningar, med stigar ovanpå berghällen, flacka tak och små takutsprång, inga utsmyckningar.

I söder tecknar Ringhals fyra betongkuber ett teknikoptimistiskt avtryck mot horisonten. Ut på fjärden rakt mot väster ligger fyrön Nidingen. Över det gråa och till synes eviga Kattegatt hänger molnryggarna, ofta tunga och hotfulla.

Här. Ödmjuka inför naturelementen och platsen. Inväntande någonting okänt, klädda i järnvitriol.

Jag har tidigare skrivit om den innehållsrika kustbebyggelsen i Bohusläns fiskelägen. Här är det återigen bebygelse vid kusten det handlar om, men med en annan karaktär, vuxen ur andra förutsättningar. Men också här finns många bottnar, detaljer, som upptäcks av den som har tid att dröja.

Att bygga hus på berg är inte tekniskt svårt, utmaningen ligger i att avhålla sig från att spränga. Längs de svenska kusterna är urbergsryggen söndersprängd varhelst det finns bebyggelse, det är resultatet av billig dynamit och en oförmåga att anpassa sig till platsen, en vilja, från byggare och kommunala förvaltningar, att göra likadant överallt, alltid lägga avlopp och vatten på samma vis. Men här ligger husen ovanpå oförstört urberg.

Det enkla är ibland bäst. Här är det precis så. Brädlappar som bildar anspråkslösa fönsterfoder:
Trästaket av reglar och brädor, utan utsmyckningar som avgränsning till trädäcken:
Och trädäck som ligger ovanpå och omgiven av växtligheten, i övrigt inga hårdgjorda ytor:
Kallmurar med sten från platsen som löper på tvärs mot höjdlinjerna:
Även ett eternithus bland de andra bergsgråa utgör en vacker funktionalistisk poäng, här i nära samspråk med naturen:
Få fasadmaterial är lika beständiga och vädertåliga som eternit. Ett lysande material som så länge det får sitta på plats är ofarligt, även om många idag byter eller klär in det eftersom plattorna är fula. Ja, det är de ju faktiskt, oftast, livlösa. Men i det här korrugerade eternittaket, ovanpå en låg byggnadskropp inklädd med grå brädläkt, hade materialet fått patina och en kulör som passar perfekt till platsen.
Precis som i Bruno Mathssons sommarhus i Frösakull, visar det sig, att på rätt plats, med rätt behandling, kan material som annars uppfattas som billiga eller fula komma till sin rätt.

Det finns många poänger med den genomtänkta enkelheten. Den är ofta mer ekologiskt och socialt hållbar än det komplicerade, utstuderade, överbroderade eller bara nyrikt flådiga. Men det gäller att våga hålla det enkelt. I ett läge som det här, med en utsikt värd flera miljoner kronor, skulle få exploatörer våga bygga såhär idag. De undantag som finns kvar måste därför skyddas, men man kan även, som jag tjatat om tidigare, fundera över om det inte behövs en ny rörelse för att återta kustlägena från marknadsprissättningen och, på t ex kommunala arrenden, återstarta ett enkelt sommarhusbyggande. Det kunde då kanske se ut ungefär som här.

Tänk om omarbetningen av PBL kunde öppna för det: att strandskyddet kan upphävas till förmån för viss typ av enkel bebyggelse på kommunal arrendemark, i lag skyddad mot överexploatering. På det sättet kunde kustlinjerna förbli öppna för alla att nå, samtidigt som fler än de mest förmögna (åter) kan skaffa hus med utsikt över havsytan. Det vore en folkhälsoinsats så god som någon.

Erik Berg är arkitektstudent på Chalmers och medlem i Byggbrigaden.



Vad är summan av två plus två? (spamskydd)









BYGGBRIGADEN 2011 | Org. 802430-9562 | info@byggbrigaden.se |