Start











Vad är detta?











Aktiviteter











Våra hus











Artiklar











Kunskapsbank











Tema











Länkar











Bli medlem











Sök








I arkitektens öga
Av Erik Berg | Uppdaterad 070129

Ragnar Uppman, född 1929, är en av den svenska arkitekturens tungviktare: styrelseordförande för Arkitekturmuseet, professor på KTH, utredare, praktiker, juryledamot och företagsgrundare är några av de titlar han uppbär på sin meritlista. I slutet på 2006 publicerade han sina yrkesmemoarer, I arkitekens öga, på Carlssons bokförlag. Boken erbjuder en fascinerande inblick i den svenska arkitekturens – och arkitektkårens – utveckling under andra halvan av 1900-talet.

Det är också en tät och sympatisk bok som kan läsas som ett kunskapstestamente från en av dem som slagits för arkitekturens ställning i det svenska samhället. Ofta i strid med och i bland i lag med byråkrater och mäktiga byggherrar.

Ragnar Uppman växte upp i frikyrkliga Tranås med en far som var möbelsnickare och agnostiker. Via tekniskt gymnasium i Norrköping, ett val ursprungligen grundat på flygintresse, sökte han sig 1950 till KTH där Eskil Sundahl var huvudlärare under de två första åren. Funktionalisterna satte sin prägel på utbildningen:

”De ivrigt inväntade skisskritikerna utmärktes av kärva värdeomdömen av typen renhårig, bussig, rejäl och ärlig, särskilt ärlig var en återkommande värdering. Funktionalisternas saklighet formulerades alltså för oss med ord förmodligen rotade i den nationalromantik, som en gång varit Sundahls ingång till arkitekturen. Han lärde mig i en kritik att hus inte har någon baksida, men också att läsa Elin Wägner, antagligen ett försök att introducera ett kvinnoperspektiv i undervisningen. I Åsa-Hanna beskriver hon hur den unga pigan förfasas, när hon upptäcker att i den fina familjens kök var kopparkärlen inte putsade på baksidan. Sundahl och Wägner var samma ärliga andas barn, bägge ogillade särbehandlade baksidor.”

Kvarteret Garnisonen, Stockholm

Ragnar Uppmans personliga yrkeshistoria ger en mänsklig bakgrund till hur vi idag hamnat där vi hamnat med stora och ansiktslösa kontor. Själv började han sin bana i det kollektiva kontoret A4 som kom att växa snabbt i en tid som präglades av rekordårens byggboom och brist på utbildade arkitekter. För att konsolidera kontoret och professionalismen kom flera fusioner att genomföras under åren. A4 gick samman med ELLT i mitten på 70-talet och bildade Coordinator som flera år senare uppgick i ett annat personalägt arkitektföretag: White.

Uppmans jordnära resonemang bildar en berättelse om en engagerad och samhällstillvänd arkitektur. Jag läser boken som ett eko från en mycket specifikt svensk arkitekturtradition i Gunnar Asplunds, Eskil Sundahls, Sven Markelius och Uno Åhréns anda: det ska vara genomtänkt, rationellt och funktionellt, Uppman skriver:

”För mig är arkitektur innerst inne ett uttryck för politik, det möjligas konst. Och politik är ju som vi alla vet att vilja. Arkitektur är också att vilja forma samhället. Den arkitektur vi värderar avslöjar vilket samhälle vi vill ha.”
Uppmans politiska arkitektur är inte slagordsmässig, snarare är den inbakad som en underliggande medvetenhet, en reflektion över villkoren, i hela hans arbete. Det är en lågmält humanistisk – jag vill drista mig till att kalla den för socialdemokratisk – politisk hållning: radikaliteten är alltid närvarande, utan att någonsin vara ett huvudtema.

Under 70-talet deltog Coordinators internationella kontor, Scan Plan, i en tävling för low cost housing i utvecklingsländer. Kontoret vann tävlingen efter att ha ifrågasatt problemformuleringen och istället introducerat begreppet ”low cost urbanization”. I många bostadsprojekt i u-länder, resonerade man, är kostnaderna för att bygga avlopp högre än för själva byggnaderna, därför tog Scan Plan fram ett enkelt multrum som skulle kunna ersätta de dyra vattenburna avlopssystemen. En genuin low-tech-lösning. Idén var god, men därefter vidtog en kamp som än idag bedrivs av Uno Winblad, för att omsätta den i verkligheten. Många hinder låg på vägen och ett av dem var de förväntningar och värderingar som finns inbyggda i en marknadsekonomi, som Uppman skriver:

”Vi insåg efterhand att vi, ett kommersiellt konsultföretag, saknade trovärdighet för att föra ut en idé utan selling point: hjälp till självhjälp. Om vi hade föreslagit en plasttoa med solvärmare hade det varit lättare att få stöd för produktutveckling och marknadsföring för en framtida export. Vår idé saknade kommersiellt värde och det ska idéer ha i marknadsekonomier, särskilt om de lanseras av konsulter.”
Low-techlösningar må vara bäst ur ett hållbarhets- och utvecklingsperspektiv, men ur ett tillväxtperspektiv är de inte lika intressanta och därmed väljs de dessvärre ofta bort.

Uppman har i viss mening kommit att bli en den offentliga sektorns arkitekt, efter en kortare tid på KF:s arkitektkontor i början på sitt yrkesliv, har han inom olika konstellationer kommit att medverka på många statliga uppdrag: högskolor, flygplatser, polishus, museer...


Sturups flygplats

När en rad statliga verk i slutet på 60-talet skulle flytta till nya gemensamma lokaler i Stockholm fick Uppmans kontor A4 uppdraget att rita kvarteret Garnisonen, 135 000 kvadratmeter som skulle rymma 3000 personer. Projektet blev en första prövning för de strukturalistiska principer som man utvecklade i samarbetet med Byggnadsstyrelsen: en slags "bygglåda" som likt legobitar kunde sammanfogas till mångfunktionella byggnader. Det låter, konstaterar Uppman, som ”stapelbara byggklossar” men snarare var det en teori med ett strikt sätt att tänka när man projekterar och bygger utan bindning till specifika byggelement.

Alltså raka motsatsen till de slutna system som de stora byggbolagen tillämpade i miljonprogrammet. Målet med ett strukturalistiskt tänkande är att uppnå flexibla byggnader som kan stå länge men anpassas, byggas om och användas för olika funktioner under sin livslängd. Garnisonen blev ett flaggskepp för det strukturalistiska tänkandet och byggnaden har också, menar Uppman, bevisat sitt värde: idag när de statliga verken flyttat vidare och 200 privata företag delar på utrymmet, fungerar det också:

”Den stora anläggningen kryllar av hyresgäster av alla kategorier som tar sig in via spridda entréer till de olika trapphusen. Allt en gång förberett. Det gamla strukturalistiska projektet har bestått ett andra test då de nya privata hyresgästerna med sina annorlunda kravoch förväntningar flyttat in. Och efter trettio år har en välbehövlig renovering kunnat genomföras till hälften av kostnaden per arbetsplats jämfört med samma standardhöjning i kasernerna intill.”
Andra större projekt där Uppman varit inblandad som projektledare, ansvarig arkitekt eller del av arbetsgruppen är bland annat flygterminalerna på Sturup och Landvetter, Umeå universitet, Humanistiska fakulteten i Göteborg, Forskarparken Electrum i Kista, Salénhuset i Stockholm och Södertörns högskola för att nämna några. Det framgår inte alltid entydligt vilken roll Uppman själv haft, men det verkar inte heller vara det viktiga: de kollektiva kontoren med sina kollektiva arbetsprocesser står i centrum. Och Uppman skriver många gånger varmare om sina kollegor än om sina egna insatser.


Salénhuset, Stockholm

Uppman skriver överlag inte så mycket om stilar eller estetiska överväganden, desto mer om byggnadsfilosofier, praktiska lösningar av funktionsproblem och koordinering av byggprocesser. Det ska inte tolkas som ett ointresse för estetiska kvalitéer, utan snarare som att estetiken är en del i ett organisatoriskt sammanhang. Ytterst är byggnadens estetiska kvalitéer avhängiga byggnadens funktionalitet och byggprocessens rationalitet. De svenska arkitekterna var realister snarare än visionärer: ”Arkitektoniska drömmar ska man bygga från verkligheten och uppåt, försöker man göra tvärtom är det risk för kraschlandning”.


Electrum i Kista

Men en rationell arkitektursyn innebär inte ett underkastande inför vad som ur ett kort perspektiv synes billigast. Tvärtom, om det vittnar bokens kritik av miljonprogrammets urlakning av arkitektoniska kvalitéer, en era då några få mäktiga entrepenörer med egenutvecklade slutna byggsystem övertog ledningen och satte både arkitekterna och samhällsansvaret på undantag, ett längre citat:

"En utredning om hissekonomi av Hilding Borsenius, professor vid KTH, hade utifrån kraven på brandutrymning rekomenderat åttavåningshus som optimala. Gjorde man lägre hus kunde man få samma ekonomi på hissarna om man ställde dem glesare men då måste man ta till loftgångar för att nå de bortersta lägenheterna, dvs man passerade utanför grannens fönster. Det var alltså med argument om hissekonomi som denna minst sagt problematiska hustyp introducerades. Hissarna gav en slags normer som passade det industriella byggandet. Nu hade man goda argument för att stapla sina element högt och långt. De kritiserade miljöerna är sådana som ofta i kolossalformat illustrerar just anpassning till produktionen, helt följdriktigt då arkitekterna hade knutits till entrepenörerna eller till de kommunala bolagen för att göra just produktionsanpassade projekt.”
Under miljonprogramsåren slog den ”stora skalan rot”, de fyra stora byggföretagen sög upp den näring som skulle ha kunnat föda också de mellanstora. Industrialisering av bostadsbyggande kom att förknippas med fult elementbygge, en mental föreställning som gav en längtan tillbaka till hantverk och länge stängde vägen mot en mer arkitektoniskt flexibel och genomtänkt industrialisering.

Förhandlingsplanering, parallella uppdrag, arkitekttävlingar, branschorganisationer och utbildningens utformning är några av de ämnen Uppman också behandlar ingående. Som återkommande juryledamot både i Sverige och utomlands, bär han intressanta erfarenheter och insikter från komplicerade tävlingar som SAS huvudkontor i Frösundavik i Solna (som vanns ”på utklassning” av en då oerfaren Niels Torp), Sergels Torg och Stockholms Kulturhus (Peter Celsings förslag med en glasskärm som visade upp verksamheten mot torget slog på upploppet Erskine - Geisendorf - Tengbom, som valt att utmana 1962-års Cityplan med ett komplett annorlunda förslag) och Astras laboratorier i Mölndal (där parallellskissen vanns av en långhårig Gert Wingårdh som presenterade sitt förslag iförd en ”överstor skrynklig armanikostym”)

Om arkitekttävlingar som metod kan mycket sägas, och Uppman konstaterar att ett problem är att tävlingar, eftersom de ska vara anonyma, omöjliggör en dialog mellan arkitekten och uppdragsgivaren. Konceptet med parallella uppdrag som introducerades av Byggnadsstyrelsen på 60-talet kan då vara en lösning som tillåter att projekten utvecklas i dialog. Därtill kan läggas den poängen att parallella uppdrag minimerar det gratisarbete som förekommer i alla arkitekttävlingar, där hundra kontor lämnar in förslag men bara fem får ersättning för sitt arbete. Problemet är - å andra sidan - att de ytterligare höjer tröskeln för oetablerade kontor att få in en fot. Parallella uppdrag förutsätter också att tävlingsjuryn kan se till förslagen och inte stirrar sig blinda på förslagsställarna. Det skedde t ex med Öresundsbron 1993, där en fenomenal bågbro signerad Norman Foster förkastades till förmån för den som nu står där med pyloner och snedkablar, därför att juryn inte ville ha det konsortium som stod bakom Foster.

För att runda av en på tok för lång recension: en nykter, jordnära och mycket läsvärd yrkesmemoar från ett av de många expertområden som måste ingå i samhällsbygget. Uppmans bok är förstås i första hand av intresse för arkitekter och arkitektstudenter, men kan även läsas av den som vill ha en introduktion till yrkets – och yrkesuppgiftens – villkor och möjligheter.

Erik Berg läser till arkitekt på Chalmers och sitter i Byggbrigadens styrelse



Vad är summan av två plus två? (spamskydd)


"Uppmans jordnära resonemang bildar en berättelse om en engagerad och samhällstillvänd arkitektur. Jag läser boken som ett eko från en mycket specifikt svensk arkitekturtradition i Gunnar Asplunds, Eskil Sundahls, Sven Markelius och Uno Åhréns anda: det ska vara genomtänkt, rationellt och funktionellt."










BYGGBRIGADEN 2011 | Org. 802430-9562 | info@byggbrigaden.se |