Start











Vad är detta?











Aktiviteter











Våra hus











Artiklar











Kunskapsbank











Tema











Länkar











Bli medlem











Sök








Döda fallet
Av Per Olof Péterffy | Uppdaterad 070324

På kvällen den 6 juni 1796 skedde Sveriges genom tiderna största miljökatastrof. Ett försök att bygga en flottningsränna vid sidan om Storforsen i Indalsälven urartade. En hel sandås spolades bort, flodvågen svepte med allt i dess väg, sågverk, lador, mindre öar. Hela Ragundasjön tömdes inom loppet av ett par timmar och Indalsälven ändrade för alltid sitt lopp. Efteråt kunde man hitta döda laxar i trädtopparna. Storforsen sinade och blev Döda fallet. Mirakulöst nog omkom ingen människa.

På 1700-talet fanns det egentligen bara ett sätt att transportera tungt gods, och det var vattenvägen. Timmer och malm fördes från Sveriges inland via floder och älvar. Indalsälven var en sådan viktig vattenled, men vattenfall och forsar hindrade framkomligheten. Från kusten och 11 mil in gick det bra, men vid Storforsen med sin fallhöjd på 30 meter tog det stopp för såväl båtar som för laxen. Försökte man flotta timmer nedför fallet krossades de kraftigaste timmerstockar till kaffeved mot forsens stenar.

Av dessa skäl började man på 1760-talet utreda möjligheterna att göra Indalsälven mer farbar. Det skulle bli svårt och dyrt, men i alla fall möjligt. Kungen Gustaf III var väl visserligen intresserad, men kronans kassakista var dock som vanligt skral. Istället öppnade man upp för privata initiativ.

Som nämndes tidigare kunde laxen inte komma förbi Storforsen, och det ledde till att fisket nedanför den var väldigt rikt, till stor glädje för de som bodde där. Uppströms, i Ragunda socken, var man dock inte lika belåtna. Ragunda ville ha del av fisket, men också en möjlighet att flotta sitt timmer till försäljning. Därför började de gräva en flottningskanal genom sandåsen Remmen. Arbetena gick dock dåligt. Sanden man grävt rann tillbaka, och arbetet stoppades dessutom av de nedströms Storforsen, som ville ha rätt till ersättning för det fiske som skulle gå förlorat för dem. Landshövdingen utfärdade grävningsförbud tills man löst ersättningsfrågan.

Ragunda sockenmän var dock väldigt angelägna om sin flottningskanal, så man satte ingång arbetena på nytt, denna gång med en ny metod. En närliggande bäck leddes med trärännor till speciella dammbyggen på Remmen. När man fyllt en damm, öppnade man luckorna och sanden spolades bort en bit. Man upprepade proceduren gång på gång. Till sist nådde man upp till Ragundasjön, och vattnet började sippra in i kanalen. Det var vårflod, och sjövattnet eroderade bort mer och mer sand. Utan en damm för att reglera flödet från sjön eskalerade erosionen okontrollerbart, och Remmen, som ju alltså enbart bestod av sand, spolades bort. Katastrofen var ett faktum.

Ragundasjön, 2,5 mil lång, tömdes på två timmar och stora materiella värden gick förlorade när byggnader och ängar spolades bort. Indalsälven ändrade lopp och fick dessutom ett nytt delta av all sand. Storforsen sinade och blev den stenöken vi kallar Döda fallet.



De rättsliga efterföljderna är likaledes intressanta. Trots att de gått emot landshövdingens förbud och inte heller vidtagit föreskrivna säkerhetsåtgärder friades Ragunda sockenmän i Högsta domstolen. Man ansåg det hela vara en olyckshändelse som berodde på en ovanligt hög vårflod, något som uppenbart helt enkelt inte var sant. Snarare verkar kontakter på rätt ställen ha bidragit till den friande domen, liksom Stockholms okunnighet kring de norrländska förhållandena. Historien om Döda fallet är alltså inte bara historien om en naturkatastrof utan också om en rättsskandal. Som ett kuriosum kan nämnas att den sista domen i fallet föll faktiskt så sent som 1975, alltså nästan 200 år efteråt! Den domen rörde dock skadestånden för det förlorade fisket, och en slutgiltlig engångssumma betalades ut.

Idag är Döda fallet ett naturreservat och en av Jämtlands mest besökta sevärdheter. Tiotusentals besökare tar varje år tillfället att betrakta det 30 meter långa, numera stilla, fallet. Och tjusigt värre är det kan författaren intyga, som tappade sin mobiltelefon där en solig dag för många år sedan.

Så här i efterhand finns en del att fundera på.

1. Indalsälven blev aldrig någon farbar kanal, lika bra det, järnvägen skulle med sitt inTÅG (he!) inom bara 60 år göra företeelsen kanal gammalmodig.
2. Geologer menar att den naturliga erosionen hade tagit hand om saken och spolat bort Remmen om något tusental år i alla fall. Nu har dock en turistmagnet har skapats, framför allt. Hade det inte gått som det gått hade nog Storforsen varit ett vattenkraftverk idag.
3. Döda fallet-katastrofen ledde till att de jämtländska skogarna snabbare kunde utnyttjas i sågverken. Stora materiella värden har skapats, men samtidigt har den riktiga skogen degraderats till timmeråker. Den biologiska mångfalden minskade snabbt men detta hade skogsbolagen fixat tids nog ändå, flottning eller ej, med vår tids skördare och lastbilar.
4. Fisket försämrades, men kraftverksepoken hade åstadkommit detta ändå.
5. När sjön tömdes blev den gamla sjöbotten bördig jordbruksmark.

Även om det inte kan förnekas att de materiella skadorna nedströms fallet var minst sagt mycket kännbara vid tiden, beaktar man allt detta sammantaget får man nog säga att plussidan överväger idag. Klen tröst för 1700-talets jämtlänningar!

Per Olof Péterffy är pappaledig lokförare och sitter i byggbrigadens styrelse.

2 kommentarer:
Kommentera texten här. (120506)
Kommentera texten här. (120421)




Vad är summan av två plus två? (spamskydd)









BYGGBRIGADEN 2011 | Org. 802430-9562 | info@byggbrigaden.se |